Recension: Svindlande höjder

Titel: Svindlande höjder (org. Wuthering Heights)
Författare: Emily Bronte
Förlag: Albert Bonniers förlag
Rec-ex/vinst/present: Nej
Sidor: 440
Serie: Nej
Utläst: 5/1-14






Bokens första mening: År 1801 - Jag har just kommit hem från ett besök hos min hyresvärd - den ende granne jag behöver bekymra mig om.

Handling:
Hittebarnet Heathcliff kommer som liten till familjen Earnshaw på Wuthering Heights. Pojken växer upp olycklig och svåråtkomlig, älskad av sin fosterfar och fostersystern Catherine men avskydd av sin fosterbror. När fosterfadern dör försvåras Heathcliffs liv och den enda som ännu älskar honom är hans tvillingsjäl Catherine.
  Men ödet och missförstånden ska skilja dem åt. Catherine gifter sig med en barndomsvän och hämnden blir Heathcliffs enda mål. Tillbaka i sin uppväxttrakt i ett storslaget Yorkshire återser han Catherine och mellan dem finns allting kvar, samtidigt som allt är för sent. En insikt som för evigt förmörkar Heathcliffs värld.
  Den passionerade och uppslitande kärlekshistorien mellan Heathcliff och Catherine hör till den engelska litteraturens mest välkända och har gjort Svindlande höjder till en av de riktigt stora klassikerna.

Vad jag tycker:
Till en början hade jag lite problem med boken, inte med handlingen men med att läsa den. Då jag först inte förstod vem som var vem, i och med att alla kallades vid olika namn (efternamn, förnamn eller smeknamn) då och då, så kunde jag förväxla personerna. Dessutom utspelar sig historien både i nutid och i dåtid, då Ellen Dean, som jobbat på Wuthering Heights, berättar i realtid för Lockwood om Catherine och Heathcliffs bakgrund. Detta var också något som var förvirrande först. Men efter ett par sidor vande jag mig och läsningen flöt på bra.
För att vara en bok som först publicerades i mitten av 1800-talet, samt historien utspelar sig under 1700-talet, så måste jag säga att den här boken har många starka kvinnliga karaktärer. I handlingen är de inte så beroende av männen som jag tror att de var i verkligheten. Dessutom var det svårt för kvinnor på den tiden. Därför beundrar jag Emilys skrivarsätt och hur hon framställer, inte bara kvinnorna utan också männen i handlingen. Handlingen utspelar sig under flera år, generationer, vilket innebär att det är mycket som händer hela tiden. Det fanns inte en enda stund då jag fann boken vara tråkig, även stunder då jag i vanliga fall hade tappat intresse eller tyckt att handlingen var seg, fann jag det väldigt spännande och intressant att läsa. Jag beundrar verkligen Emilys sätt att beskriva tankta, miljö och karaktärer, väldigt lättsamt språk samt många underbara beskrivningar. När jag först läst ut boken tänkte jag ge den en fyra, av fem, men nu efteråt (då jag skriver om den i ett skolarbete och läser citat jag antecknat ner) känner jag att jag verkligen gillar den här boken starkt. Detta är en bok som jag kan läsa om och om igen utan svårigheter, och förmodligen tycka om bättre och bättre för var gång jag läser den. Och när man känner att det är en sådan bok så förtjänar den verkligen fem utav fem! Jag har inget att anmärka på som skulle ha gjort denna boken mindre läsvärd, jag både älskar historien, handlingen, och hennes skrivsätt. En glasklar femma!
Jag rekommenderar dig starkt att läsa den här boken , men jag tror att det är en sådan bok att antingen älskar man den eller också så gillar man den inte alls. Jag älskade den!

Betyg: 5/5